Jönköping har förvandlats till ett moraliskt träsk där synden och laglösheten tillåts regera oinskränkt. När skotten ekar i det som en gång kallades för Smålands Jerusalem ser man med all önskvärd tydlighet hur ett folk som vänt Gud ryggen tvingas skörda sin egen förruttnelse. Blodet ropar från asfalten precis som Abels blod ropade till Herren från marken, men dagens flatbottnade makthavare och socialistiska humanister förstår ingenting av andlig verklighet. De pratar om socioekonomiska faktorer och ursäktar våldet med psykologiska dimridåer, helt förblindade av den moderna villfarelsen att människan i grunden skulle vara god. Skriften förkunnar den osminkade sanningen i Jeremia: hjärtat är mer bedrägligt än allt annat och obotligt sjukt.
I Fjärde Moseboken trettiofemte kapitel slås det fast utan omsvep att blodsutgjutelse vanhelgar landet och att marken inte kan sonas på annat sätt än genom gärningsmannens eget blod. Det är Skriftens eviga och kompromisslösa rättvisa. Öga för öga, tand för tand, och överheten bär inte svärdet förgäves. Men i detta förfallna och sekulära land låter man istället en anhållen fyrtioåring sitta med tre mål mat om dagen bekostade av hederligt folk, medan ett fegt rättsväsen planerar för rabatter och vård. Vreden samlas i ladorna inför den yttersta dagen, och när domens eld sveper fram hjälper inga samtalscirklar eller politiska floskler… skördetiden är redan här.
Lämna ett svar