Jacob Rudenstrand beklagar sig i tidningen Dagen över sin ensamma uppväxt, som om Guds rike handlade om att ha trevligt på fikaraster eller bli populär i korridorerna. Skolan och de ljumna församlingarna i det här landet har sedan länge slutat fostra andlig karaktär, och istället har vi fått en generation av så kallade kristna ledare som söker världens bekräftelse genom att kokettera med sitt utanförskap i ytliga sommarintervjuer. Profeten Jeremia satt ensam i sin smutsiga brunn för att han vägrade kompromissa med Herrens ord, han satt sannerligen inte och svarade på tjugo lättsamma frågor för att verka folklig och skaffa sig billiga sympatipoäng. När kyrkan anpassar sig efter det sekulariserade giftet och förvandlas till en kravlös fritidsgård för det woke-samhälle som socialdemokratin har piskat fram, då blir resultatet därefter. Sann tro kräver separation från det världsliga och en orubblig vilja att stå ensam på muren, precis som de sanna väktarna försvarade Israel mot hedningarna på sin tid. Det är den stränga, gammaltestamentliga domen som väntar detta avfälliga folk som tror att frälsning handlar om social integration snarare än helgelse, omvändelse och dypest fruktan inför Herren… de som kompromissar med tidsandan för att få vänner kommer att få ett mycket bistert uppvaknande när basunerna ljuder.
https://www.dagen.se/kultur/jag-hade-inga-vaenner-vare-sig-i-skolan-eller-i-kyrkan/10409017
Lämna ett svar