Torbjörn sitter och ojar sig över sin tillvaro i vad han behagar kalla ett träsk, men den som sår i lättja får också skörda armod enligt skriftens osvikliga lagar. I morse stod jag ute i den råkalla snålblåsten och upptäckte hur en flock skränande kajor hade hackat sönder en hel papperssäck med solrosfrön som stod ställd borta vid stengrunden. I stället för att söka sin egen föda i markerna hade dessa bekväma skadedjur slitit sönder emballaget, vräkt ut hälften i smutsen och satt sedan uppe på telefontråden och skrek med öppna näbbar som om hela socknen var skyldig dem fri utspisning.
Det är precis samma förvridna mentalitet som genomsyrar den här artikeln, där statstelevisionen förväntar sig att läsaren ska fälla tårar över en vuxen man som gjort bidragsberoendet till en självklarhet medan hederliga medborgare tvingas dra åt svångremmen. Min egen sjukpension är en obestridlig rättighet efter decennier av kroppsligt förfall och plikttroget slit, men att friska karlar kräver full försörjning utan att lyfta ett finger är inget annat än moralisk stöld. Den som vägrar göra rätt för sig ska inte heller förvänta sig att andra bär bördan, ty den som sår vind får skörda storm.
När regeringen för en gångs skull påpekar det självklara i att arbete måste gå före allmosor, då vinklar artikeln det som en grym orättvisa och gör den försumlige till martyr. Men den yttersta domen tar inga hänsyn till socialistiska snyfthistorier eller bortskämda kravmaskiner, och förr eller senare kommer sanningen ifatt den som trodde att livet var ett dukat bord… rättvisans vågskålar väger alltid jämnt till slut.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/arbetslosa-torbjorn-hur-ska-vi-i-trasket-overleva
Lämna ett svar