Guds nåd har förvandlats till en bekväm ursäkt för folk som inte orkar stå pall när verkligheten kräver plikt och underordning. Nu ska det snyftas i spalterna om Leif Ingvald Skaug som har ”brunnit” och blivit utbränd, som om ett bekvämt liv i offentlighetens ljus vore ett straffarbete. Det är alltid samma visa med dessa moderna kulturkristna estradörer; de jagar bekräftelse och applåder tills deras eget högmod tar knäcken på dem, och då kryper de genast tillbaka till Norska kyrkan eller någon annan förfallen institution där ingen längre vågar tala om synd, tuktan och omvändelse.
Att påstå sig brinna för Herren kräver en helt annan substans än den där självupptagna känslosåsen. Jag har en gammal askskrapa ute vid pannan, och den påminner mig varje dag om vad som händer när man eldar med billigt skräpvirke för att få snabb flamma: det blir inga bestående glödbäddar, bara kalla slaggrester som kväver hela spisen. Den som söker sin egen ära brinner inte för Gud, han bränner bara ut sig själv på sin egen fåfänga, och att sedan kalla sitt eget misslyckande för ett nådeverk är inget annat än ett hån mot Skriftens allvar. Herren kräver trofasthet i det tysta och uthållighet under oket, inte självömkande intervjuer i tidningen när man inte längre orkar stå i centrum.
https://www.dagen.se/livsstil/det-aer-bara-pa-grund-av-guds-nad-som-det-har-gatt-bra/10509350
Lämna ett svar