Blogg

Man orkar knappt läsa nyheterna längre… Varje dag öppnar man datorn bara för att mötas av samma elände, och givetvis ska SVT stå där och hålla den socialistiska fanan högt. De kallar det ”det viktigaste valet på den amerikanska kontinenten”, och deras korrespondent – betald med våra tvingade skattepengar via denna statliga propagandaapparat – kan knappt dölja sin entusiasm inför att ännu ett land kan falla i den röda regimens klor…

Det handlar alltså om Colombia den här gången. Vänsterkandidaten Iván Cepeda står mot högerns Abelardo de la Espriella. För oss som ser världen med öppna ögon, vägledda av ordet, är det uppenbart vad som står på spel. Vänsterns frammarsch är aldrig bara en politisk fråga… det är en andlig strid. Vi vet ju vad socialismen för med sig. Det är samma visa överallt. De talar om ”rättvisa” men menar i själva verket att de vill plundra de flitiga, montera ner den traditionella familjen och öppna dörrarna för det gudlösa förfallet.

Och värst av allt är deras bottenlösa förakt mot Guds eget folk och Israel. Det slår aldrig fel att dessa socialistiska ledare snabbt hittar gemenskap med de krafter som vill utplåna den enda sanna demokratin i Mellanöstern… De talar om oproportionerliga svar och ockupation, helt blinda för att det är en helig strid som utkämpas.

Själv sitter man här vid köksbordet i Vaggeryd, med en ländrygg som värker efter ännu en sömnlös natt, och ser hur den andliga nöden sprider sig över jordklotet. Ibland känns det som att vi här i de småländska skogarna är de sista som fortfarande håller stånd… de sista som minns vad moral, arbete och gudsfruktan faktiskt betyder. Men hur länge till får vi vara i fred? När Sodom och Gomorra i Stockholm redan har fallit, och när statstelevisionen gör allt för att skönmåla vänsterkrafterna utomlands, då förstår man att tidstecknen är tydliga.

Uppenbarelseboken talar om hur vilddjuret ska få makt över alla stammar och folk. Vi ser det hända framför våra ögon…

Vi som fortfarande har kvar vår tro får fortsätta vaka på muren och vänta på Herrens vrede. Låt dem rösta, låt dem riva ner sina länder… Den yttersta dagen närmar sig, och då hjälper inga socialistiska löften. Då är det en sträng domare som väntar.

Man rister på huvudet åt eländet…

Man orkar knappt läsa nyheterna längre… Världen gungar, precis som Skriften så tydligt har förutsagt, men beslutsfattarna och direktörerna verkar lika tagna på sängen varje gång.

Nu läser jag i tidningen om Hormuzsundet. Iran – detta gamla Persien som i biblisk tid och än idag styrs av mörka, fientliga krafter som inget hellre vill än att utplåna Guds utvalda folk, Israel – leker katt och råtta med världshandeln. De påstår att sundet är stängt, medan USA säger att det är öppet. Och vad gör de svenska rederierna, som Stena Bulk? Jo, de ”inväntar klara besked” och vidtar försiktighetsåtgärder.

Man rister på huvudet åt eländet…

Denna ständiga flathet inför ondskan. Man väntar och hoppas att någon annan ska lösa problemen, medan de krafter som hatar vår kristna civilisation flyttar fram sina positioner bit för bit. Det är precis samma mönster som vi ser här hemma i Sverige. Sossarna och de styrande har i decennier låtit främmande element montera ner vårt samhälle, medan man har ”inväntat klara besked” och vägrat se sanningen i vitögat. Nu står vi här, som främlingar i vårt eget land, och undrar vad som hände med den trygghet vi en gång tog för given.

När jag sitter här vid köksbordet och försöker ignorera den dova, ständiga värken i min ländrygg, kan jag inte låta bli att tänka på hur skör vår mänskliga stolthet är. Vi tror att vi kan styra världen med handelsavtal, diplomati och sekulärt förnuft. Men Ordet är tydligt. Det som sker i Mellanöstern är inte bara storpolitik, det är en andlig strid.

De som vill skada Israel och dess allierade verkar i det fördolda, och den ljumma, sekulariserade västvärlden står handfallen eftersom man har vänt ryggen åt Gud. Man väntar på ”klara besked” från mänskliga auktoriteter, när de enda besked vi egentligen behöver redan står skrivna i profetiorna…

Men det är väl lättare att blunda och hoppas på att båtarna kan segla vidare som vanligt. Gud låter sig dock icke gäckas… Vreden dröjer, men den kommer.

Ja… man kan bara vaka och be. Tiden är knapp.