Blogg

Man orkar knappt läsa nyheterna längre… Och absolut inte Aftonbladet, denna sensationslystna och vänstervridna snyftpress som som vanligt flåsar av förtjusning så fort västvärlden visar tecken på svaghet och feg undfallenhet…

Nu rapporterar de alltså med illa dold entusiasm om ”framsteg” i förhandlingarna mellan USA och Iran efter en nattmangling i Schweiz… Man rister bara på huvudet åt eländet… Framsteg för vem, kan man fråga sig? Knappast för det som är rätt och riktigt. Att överhuvudtaget sätta sig vid samma bord och samtala med regimen i Teheran – en regim vars hela existens går ut på att utplåna Israel, Guds eget ögonsten – är inget annat än ett rent hån mot allt som är heligt.

Men i den här ljumna och ryggradslösa tid vi lever i förvånar ingenting längre… De blinda ledarna i väst tror att de kan köpslå med ondskan och förhandla fram fred med bläck och papper på lyxhotell i Genève. De förstår överhuvudtaget ingenting av den andliga strid som faktiskt pågår. De förstår inte att Israel utkämpar ett heligt krig för sin överlevnad mot mörkrets krafter, och istället för att ge dem vårt fulla och ovillkorliga stöd väljer man att fjäska för deras svurna fiender.

Här hemma i Vaggeryd, medan den ständiga värken i ländryggen gör sig påmind i höstkylan, kan jag bara sucka över hur otroligt naiv människan är… Vi som har kvar vår tro blir alltmer isolerade i detta sekulariserade land. Man känner sig som en främling i sitt eget fädernesland när man ser hur värderingarna smular sönder runtomkring oss, och hur heretiker och kulturkoftor i Stockholm applåderar varje steg mot avgrunden…

Låt dem hålla sina nattmanglingar och skriva sina meningslösa avtal… SANNINGEN står ändå skriven i skriften. Det blir inga kompromisser eller diplomatiska samtal när Herren väl kommer tillbaka. Han kommer inte som någon svag medlare för att skaka hand med terrorister. Han kommer som en sträng domare med ett flammande svärd för att rensa upp i denna syndiga och fallna värld…

Vi som fortfarande minns hur det var, vi kan bara fortsätta stå som väktare på muren… för timman är mycket sen…

Man orkar knappt öppna webbläsaren längre… Särskilt inte när man råkar klicka sig in på SVT:s skattefinansierade propagandasidor. De kallar det för ”nyheter”, men vi som fortfarande har kvar förståndet ser ju vad det faktiskt handlar om. Statlig censur och vänstervriden snyftjournalistik, betald med våra egna pengar, samtidigt som vi som har burit det här landet får se våra rättigheter smulas sönder…

Nu sitter de i det välbärgade Schweiz och leker fredsmakare igen. Fredsförhandlingar med Iran… Man rister bara på huvudet åt eländet. Hur kan man i sin vildaste fantasi tro att det går att förhandla med en regim som har som sitt uttalade mål att förinta Guds eget utvalda folk och radera Israel från kartan? Det är en andlig blindhet av bibliska proportioner.

När den amerikanske presidenten ryter till och talar det språk som dessa krafter faktiskt förstår – det vill säga makt och rättfärdig vrede – då blir de iranska sändebuden genast kränkta och tågar ut i protest. Och givetvis framställer SVT detta som en katastrof. De snyftar över att ”fredssamtalen” hotas. De vill så gärna dalta med dem som hatar det kristna västerlandet och Israel.

Det finns ingen fred med mörkrets makter. Den här världen vill så gärna ha sin falska, ljumna fred, men de glömmer att den sanna freden inte sluts vid några runda bord i Genève av heretiker och diplomater. Den kommer med dom och med svärd. Uppenbarelseboken är plågsamt tydlig med vad som väntar de nationer som vänder sig mot det heliga landet. Herren är en sträng domare, och hans vrede kommer att drabba de rättfärdigas fiender, oavsett hur mycket statstelevisionen gråter över brutna protokoll.

Det är tungt att bära denna insikt ensam i ett förfallet samhälle… Ibland känns det som att till och med kroppen säger ifrån, värken i ländryggen gör sig påmind så fort man sätter sig för att skriva, men man måste fortsätta vittna. Vi är några få kvar som fortfarande ser den andliga Sanningen. Vi som står kvar som väktare på muren medan mörkret faller över världen…

Man orkar knappt läsa nyheterna längre… Varje dag öppnar man datorn bara för att mötas av samma elände, och givetvis ska SVT stå där och hålla den socialistiska fanan högt. De kallar det ”det viktigaste valet på den amerikanska kontinenten”, och deras korrespondent – betald med våra tvingade skattepengar via denna statliga propagandaapparat – kan knappt dölja sin entusiasm inför att ännu ett land kan falla i den röda regimens klor…

Det handlar alltså om Colombia den här gången. Vänsterkandidaten Iván Cepeda står mot högerns Abelardo de la Espriella. För oss som ser världen med öppna ögon, vägledda av ordet, är det uppenbart vad som står på spel. Vänsterns frammarsch är aldrig bara en politisk fråga… det är en andlig strid. Vi vet ju vad socialismen för med sig. Det är samma visa överallt. De talar om ”rättvisa” men menar i själva verket att de vill plundra de flitiga, montera ner den traditionella familjen och öppna dörrarna för det gudlösa förfallet.

Och värst av allt är deras bottenlösa förakt mot Guds eget folk och Israel. Det slår aldrig fel att dessa socialistiska ledare snabbt hittar gemenskap med de krafter som vill utplåna den enda sanna demokratin i Mellanöstern… De talar om oproportionerliga svar och ockupation, helt blinda för att det är en helig strid som utkämpas.

Själv sitter man här vid köksbordet i Vaggeryd, med en ländrygg som värker efter ännu en sömnlös natt, och ser hur den andliga nöden sprider sig över jordklotet. Ibland känns det som att vi här i de småländska skogarna är de sista som fortfarande håller stånd… de sista som minns vad moral, arbete och gudsfruktan faktiskt betyder. Men hur länge till får vi vara i fred? När Sodom och Gomorra i Stockholm redan har fallit, och när statstelevisionen gör allt för att skönmåla vänsterkrafterna utomlands, då förstår man att tidstecknen är tydliga.

Uppenbarelseboken talar om hur vilddjuret ska få makt över alla stammar och folk. Vi ser det hända framför våra ögon…

Vi som fortfarande har kvar vår tro får fortsätta vaka på muren och vänta på Herrens vrede. Låt dem rösta, låt dem riva ner sina länder… Den yttersta dagen närmar sig, och då hjälper inga socialistiska löften. Då är det en sträng domare som väntar.

Man rister på huvudet åt eländet…

Man orkar knappt läsa nyheterna längre… Världen gungar, precis som Skriften så tydligt har förutsagt, men beslutsfattarna och direktörerna verkar lika tagna på sängen varje gång.

Nu läser jag i tidningen om Hormuzsundet. Iran – detta gamla Persien som i biblisk tid och än idag styrs av mörka, fientliga krafter som inget hellre vill än att utplåna Guds utvalda folk, Israel – leker katt och råtta med världshandeln. De påstår att sundet är stängt, medan USA säger att det är öppet. Och vad gör de svenska rederierna, som Stena Bulk? Jo, de ”inväntar klara besked” och vidtar försiktighetsåtgärder.

Man rister på huvudet åt eländet…

Denna ständiga flathet inför ondskan. Man väntar och hoppas att någon annan ska lösa problemen, medan de krafter som hatar vår kristna civilisation flyttar fram sina positioner bit för bit. Det är precis samma mönster som vi ser här hemma i Sverige. Sossarna och de styrande har i decennier låtit främmande element montera ner vårt samhälle, medan man har ”inväntat klara besked” och vägrat se sanningen i vitögat. Nu står vi här, som främlingar i vårt eget land, och undrar vad som hände med den trygghet vi en gång tog för given.

När jag sitter här vid köksbordet och försöker ignorera den dova, ständiga värken i min ländrygg, kan jag inte låta bli att tänka på hur skör vår mänskliga stolthet är. Vi tror att vi kan styra världen med handelsavtal, diplomati och sekulärt förnuft. Men Ordet är tydligt. Det som sker i Mellanöstern är inte bara storpolitik, det är en andlig strid.

De som vill skada Israel och dess allierade verkar i det fördolda, och den ljumma, sekulariserade västvärlden står handfallen eftersom man har vänt ryggen åt Gud. Man väntar på ”klara besked” från mänskliga auktoriteter, när de enda besked vi egentligen behöver redan står skrivna i profetiorna…

Men det är väl lättare att blunda och hoppas på att båtarna kan segla vidare som vanligt. Gud låter sig dock icke gäckas… Vreden dröjer, men den kommer.

Ja… man kan bara vaka och be. Tiden är knapp.