Equmeniakyrkans nye ledare Dick Simonsson pratar i tidningen Dagen om ”världens möjligheter” och att ha Kristus i centrum, men det är bara tomma ord i en tid av totalt andligt och moraliskt förfall.
När jag i förmiddags skulle ta cykeln den dryga kilometern ner till Coop här i Vaggeryd för att hämta ut ett paket med rejäla vintersockar – betalda med min egen hårt intjänade pension, till skillnad från de unga drivorna av lata bidragstagare som bara driver omkring i centrum – märkte jag att framdäcket var fullständigt dött. Ventilen hade torkat och spruckit. Jag stod där ute och slet med cykelpumpen så att svetten lackade, men luften pyste ut precis lika fort som jag pressade in den, och till slut fick jag snällt leda eländet tillbaka i det småländska duggregnet.
Det där pysta cykeldäcket är den perfekta bilden av Dick Simonssons så kallade visioner. Man kan pumpa hur mycket ”hopp” och trevliga floskler som helst i en församling, men om själva slangen är sprucken av liberalism, ”wokeness” och kompromisser med synden, då förblir hjulet platt. Equmeniakyrkan har sedan länge övergivit den stränga, bibliska sanningen om synd, dom och Guds rättmätiga vrede till förmån för ett urvattnat trivselbudskap som ska passa det korrupta sekulära samhället.
De talar om en Jesus i centrum, men de blundar bekvämt för att Gud har en evig plan med sitt utvalda folk Israel, som i denna stund tvingas försvara sin heliga mark mot blodtörstiga hedningar medan fega svenska kyrkoledare dillar om pacifism och humanism. Sanningen är att utan lagens dom finns det ingen nåd, och utan omvändelse finns det inget hopp… men det vägrar de flata journalisterna på Dagen förstås att ställa några kritiska frågor om när de okritiskt sprider vidare denna typ av menlöst pladder.
Lämna ett svar