Kungaparet reser till Fagersta för att sitta på mjuka bänkar i en avfällig kyrka, som om vaxljus och bekymrade miner från överheten skulle kunna tvätta bort ett lands djupa förfall. När ett samhälle vänder Herren ryggen och bygger sin grund på socialdemokratisk gudlöshet och moralisk upplösning, då kommer också frukten av denna sådd, precis som profeten Hosea varnade för när han förkunnade att den som sår vind får skörda storm.
Man samlas till minnesgudstjänst i Västanfors kyrka, men ingen vågar tala om omvändelse eller den rättfärdiga vrede som vilar över ett folk som har övergivit budorden. I stället bjuds det på det vanliga sentimentala spektaklet där statskyrkans representanter stryker tidsandan medhårs och kungahuset agerar kuliss åt ett havererat system. Man gråter över konsekvenserna men vägrar se syndens rot… Herren låter sig inte blidkas av ceremonier och högtidliga tal, ty utan sann fruktan för Gud och en återgång till lagens stränga ordning finns inget skydd mot det mörker som tillåts breda ut sig.
Lämna ett svar