Katten Lola kryper alltså in i piporna på ett heligt instrument och hela det här genomruttna landet stannar upp för att gulla i kvällspressen. Samtidigt som Guds vrede borde drabba en kyrka som förvandlats till en lekstuga för tamdjur och socialistisk bekvämlighet, sitter vuxna människor och tröstar ett djur med att det inte blev ”några större trauman”.
Vilket hån mot den Allsmäktige. Förr visste man att templet krävde vördnad och fruktan, men i dagens avfälliga Sverige släpps kräken in bland de heliga tonerna medan församlingarna fylls av bidragslystna lättingar som aldrig lyft ett hederligt finger. Man daltar med en bortsprungen katt medan samhällsordningen rasar samman och synden flyter fritt på gatorna.
Själv kämpar en annan i tysthet med verkliga plågor som inte renderar några snyftreportage. När jag tvingades böja min trasiga rygg för att hantera min fastkärvade sotlucka i murstocken var det minsann ingen som frågade efter mina trauman. Nej, då får man bita ihop i ensamhet medan kyrkan öppnar dörrarna för ohyra och kallar det ett mirakel. Den yttersta dagen kommer som en tjuv om natten, och då lär varken katter eller flata präster hitta något gömställe undan den rättmätiga domen.
Lämna ett svar