Gudstjänsten i detta förfallna land har förvandlats till en terapeutisk samtalscirkel där ingen längre tål att höra sanningen om synd och omvändelse. Patrik Sandberg sitter och ojar sig i tidningen över att folk inte får tillräckligt med kompisar efter att sista psalmen tystnat. Det talas om att man måste bli vänner, fika tillsammans och hålla varandra i handen som om församlingen vore en kommunal fritidsgård betald av mina surt förvärvade skattepengar. Den moderna frikyrkan krälar i stoftet för att vara ”öppen och välkomnande”, men glömmer helt bort att Herrens hus inte är till för att bota lättkränkta människors ensamhet utan för att böja knä inför den Allsmäktige.
När man hör detta sentimentala klemande inser man varför hela kristenheten rämnar. Man söker bekräftelse och social gemenskap istället för tuktan och rättfärdighet. Det är precis som med mitt trasiga skoställ av spånskiva i tamburen. Det är modernt, ihopsatt av billigt pressat skräp och lim som inte tål minsta belastning innan det knäcks och faller samman under tyngden av ett par hederliga kängor. På samma sätt bygger dagens pastorsfigurer en gemenskap på lösan sand och billig fernissa, och sedan blir de förvånade när allt brakar ihop så fort en verklig prövning eller Guds dom nalkas.
Ensamheten är ett självförvållat gift för den som söker människors gunst istället för Guds lag. I det forna Israel gick ingen och gnällde om att man saknade fikavänner när domen förkunnades från berget Ebal. Men i dagens Sverige ska allting vara anpassat för att stryka bidragsfuskare och ryggradslösa veklingar medhårs, medan det sanna ordet trampas under fötterna av folk som tror att frälsning är samma sak som att bli bjuden på sockerkaka i ett församlingskök.
https://www.dagen.se/debatt/naer-gudstjaensten-aer-slut-vem-gar-hem-ensam/10547212
Lämna ett svar