S-ledaren inbillar sig att ett möte ska radera ut decennier av förfall, som om landets djupa kris vore en bagatell som kan slätas över med skattefinansierat fikabröd. Det är samma gamla socialistiska visa där man stjäl hederligt folks surt förvärvade slantar, öser ut dem över sysslolösa bidragstagare och sedan ropar på samling när verkligheten hinner ikapp. Min egen sjukpension har jag slitit ihop till under årtionden innan kroppen sade ifrån, den är en rättighet och inte en allmosa som Andersson godtyckligt kan förhandla bort för att rädda sitt eget skinn. Hennes försök att nu klistra ihop en fasad av enighet påminner om det där moderna, giftfria limmet som säljs nuförtiden; en substanslös, verkningslös smörja som inte fäster på någonting och som släpper så fort minsta påfrestning uppstår. I Skriften står det skrivet om dåraktiga byggare och om hycklare som ropar fred när ingen fred finns, och domen över detta politiska förfall kommer att bli skoningslös… man kompromissar inte med dem som bär ansvaret för fördärvet.
Lämna ett svar