Svenska kyrkan har samlat niohundra personer i Linköping för att förvanska den sanna tron till lättsmält underhållning under förevändningen att skapa ett nytt koncept för psalmsång.
Präster och musiker slår sina huvuden ihop för att göra gudstjänsten bekväm, mjuk och anpassad för en fördärvad samtid som hellre lyssnar på klämmiga melodier än sanningen om synd, dom och omvändelse. De kallar det framtid och gemenskap, men profeten Amos gav redan det rättmätiga svaret på sådant självförhärligande dravel: Tag bort ifrån mig dina sångers buller, ditt harpospel vill jag inte höra.
När Israels folk tröttnade på Guds stränga bud vid Sinai berg reste de en guldkalv, tog fram instrumenten och började dansa. Det är exakt samma avguderi som utspelar sig här, fast förpackat i ett modernt, statskyrkligt mötesprogram betalat med avgifter från ett folk som förblindats av socialism och humanism. Man vill smeka den fallna människan medhårs istället för att predika fruktan inför Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, som inte viker en tum från sin lag.
Herren bryr sig inte om moderna arrangemang eller kommittéernas fjäsk för samtiden. Den dag vreden drabbar detta avfälliga land kommer varken niohundra kompositörer eller deras fabricerade harmonier att kunna dämpa basunerna från domen.
Lämna ett svar