Batteriet i kyrkans hjärtstartare var alltså tomt, och där har vi en fullkomligt glasklar bild av hela det svenska samfundslivets förfall. Man talar oavbrutet om inkluderande gemenskap och kravlös kärlek från predikstolarna, men när det verkligen gäller finns det ingen kraft, ingen beredskap och ingen olja kvar i lamporna. Det är precis som med prästen Elis söner som vanhelgade Herrens helgedom med sin lätt lättja och likgiltighet, tills härligheten vek bort och domen föll över hela huset.
Kyrkans ansvariga har uppenbarligen varit för upptagna med sitt sedvanliga kaffedrickande och sin anpassning efter världsligt tyckande för att ens fullgöra den mest elementära tillsynen. I Gamla Testamentet krävdes absolut disciplin och vaksamhet kring templets tjänst; minsta försummelse och slarv inför helgedomens ansvar renderade Guds omedelbara vrede. Nu tillåts en människa mista livet mitt i lokalen för att ingen gitter kontrollera en enkel apparat, och änkan lämnas med en fullkomligt berättigad vrede över denna monumentala inkompetens. Detta är det oundvikliga resultatet när plikt, vaksamhet och gudsfruktan ersätts av bekväm försoffning. När väktarna överger sin post och försummar tillsynen, då är det andliga mörkret redan ett faktum.
Lämna ett svar