Gängkriminella borde enligt Herrens eviga ordningar möta rättvisans strängaste svärd utan tvekan, men ändå sitter så kallade experter i tidningarna och ojar sig över skärpta påföljder. Sveriges domstolar har i årtionden präglats av en socialdemokratisk undfallenhet där förövaren systematiskt har gjorts till offer medan det skötsamma folket lämnats oskyddat.
I förmiddags skulle jag skrapa bort en tjock isfläck från min trapp med en slö träspatel för att inte repa målarfärgen, men verktyget var för mjukt och gick mitt av medan isen låg kvar precis lika livsfarlig som innan. Det är exakt så myndigheterna har valt att arbeta mot ondskan i det här landet, med mjäkiga redskap och en ständig rädsla för att ta i med Hårdhandskarna. Man kan inte bota en svår infektion med plåster, och man stoppar inte råa våldsverkare genom att dalta med dem i domstolarna.
Rättvisa handlar inte om vad humanistiska kriminologer i huvudstaden känner i sina samveten, utan om dom och upprättelse. Min egen sjukpersättning är en ytterst urholkad rättighet efter alla år av hårt arbete och plågsam kroppsvärk, men de som raserar vårt trygga samhälle får miljonresurser kastade efter sig i form av ungdomsvård och terapisamtal. När staten nu tvingas ta ett litet, nödvändigt steg mot strängare straff tjuter etablissemanget direkt. Gamla testamentet är tydligt med vad som krävs för att hålla synden borta från landet, men i dagens Sverige sörjer man hellre förövarens framtid än skyddar offren…
Lämna ett svar