Diplomater från det gudlösa och förfallna Europa tror i sitt gränslösa högmod att människotillverkade plåtskyltar och diplomatpass står över den Högstes eviga förbund med Abrahams säd. När dessa skattefinansierade vindflöjlar och samtalsterapeuter från Bryssel tränger sig in i Juda och Samaria för att lägga sig i det utvalda folkets försvarskamp, då har de förverkat varje uns av respekt. Det förvånar inte ett dugg att Aftonbladet omedelbart stämmer in i kören och gråter krokodiltårar över några tilltyglade bilar, medan de helt blundar för att landet tillhör Israels barn genom ett evigt dekret som ingen socialistisk kommission någonsin kan upphäva.
I Andra Moseboken ser vi med all önskvärd tydlighet hur det går för hedningar och världsliga potentater som försöker diktera villkoren för Guds egendomsfolk. De israeliska pionjärerna gör alldeles rätt som visar var gränsen går mot dessa moderna faraoner, vilka reser runt på helig mark för att gulla med mörkrets makter och legitimera terror. Psalm två frågar varför hedningarna larmar och folken tänker fåfänglighet när konungarna reser sig upp mot Herren och hans Smorde. Svaret är enkelt: domen skall drabba dem med järnspira och krossa dem som lerkärl, oavsett hur många fina traktat och internationella konventioner de viftar med i sina välputsade händer. De europeiska sändebuden borde frukta himlens vrede och packa sina väskor, för den som rör vid Israel rör vid Herrens ögonsten, och mot den rättfärdiga elden hjälper ingen diplomatisk immunitet.
Lämna ett svar