Börje Hägg firar hundra år och påstår sig ha receptet på ett rikt liv, serverat som sockersött dravel i Allianskyrkan i Värnamo för att behaga en försoffad församling som för länge sedan slutat frukta Herren. Tidningen Dagen sväljer som vanligt detta sentimentala pladder utan att ställa en enda kravfylld fråga om var den bibliska ryggraden tagit vägen. Det talas om gemenskap och släktkalas, men inte ett ord yttras om synd, dom eller det andliga förfall som slukar vårt land efter decennier av socialistiskt vanskötsel och kravlöshet.
När jag i morse satt i draget och försökte fästa en rostig säkerhetsnål i en maläten yllefilt för att hålla kylan borta, slog det mig hur denna enkla strid för tillvaron är tusen gånger ärligare än all världens tårtkalas bland bekväma kyrkobesökare. Jag har slitit ut min kropp i hårt och verkligt arbete, och min sjukpension är en obestridlig rättighet och lagstadgad plikt gentemot mig, till skillnad från alla bidrag som öses över lättjefullt folk som aldrig lyft ett finger för fäderneslandet.
Ett långt liv är ingenting att skryta med om man inte vågar stå upp för sanningen. Skriften är fullständigt tydlig: Herrens dom vilar tung över dem som söker människors beröm istället för att varna för avfallet. Medan man i Värnamo dricker kaffe och försummar allvaret, står Guds eget folk i Israel ensamma i elden mot terrorns barbari, svikna av hela den västerländska, förvekligade vänstern. Där nere handlar det om överlevnad och rättfärdig vrede, inte om att bli klappad på huvudet i en församlingssal… Men den bekväma kristenheten blundar, ända tills basunerna ljuder och räkenskapen krävs ut.
Lämna ett svar