Talmannens fåfänga och begär efter världslig heder blottar ett andligt förfall som borde få varje rättskaffens människa att rysa. När Andreas Norlén sitter i riksdagens boningar och kikar mot Finland för att bereda väg för att hans eget jordafärdande en dag ska bekostas med dunder, pukor och skattemedel, då ser man tydligt hur långt bort från all kristlig tukt och anständighet detta land har glidit. Överheten skor sig och kräver hedersbetygelser medan vanliga, strävsamma medborgare knappt får behålla frukten av sitt arbete.
I Jesaja tjugoandra kapitel står det skrivet om palatsförvaltaren Shebna, en man som i sitt gränslösa högmod lät hugga ut en ståtlig grav åt sig på klipphöjden för att säkra sitt eget eftermäle. Herren Sebaot dömde honom hårt för den arrogansen och slungade bort honom som en nystad boll ut i ödemarken. Dagens politiker i Stockholm bär på precis samma syndiga storhetsvansinne. De vill ha statsbegravningar och kunglig glans åt sig själva medan samhället runt omkring dem bryts ned av moralisk upplösning och woke-dravel.
Att sedan slingra sig i intervjuer och påstå att man fokuserar på sitt levande liv är bara ett tomt och genomskinligt hyckleri. Hela det politiska etablissemanget är fullt av denna självgodhet där man i hemlighet krattar manegen för sin egen upphöjelse. I det sanna Israel, där man förstår Guds stränga ordning och vördnad inför Skaparen, visste de rättfärdiga ledarna att människan blott är stoft och aska. Här i det avfälliga Sverige vill man däremot göra statscirkus av sin egen hädanfärd… Men inför den yttersta domstolen hjälper inga talmansklubbor eller hedersvakter när räkenskapens dag väl är inne.
Lämna ett svar