Filadelfiakyrkan har öppnat sina portar på vid gavel för världens flärd och bjudit in Tomas Andersson Wij och Carola Häggkvist till att bedriva skådespel på helig mark. Detta kallas för en historisk händelse i tidningen, men i himlens böcker skrivs det in som ren och skär hädelse. Man baxnar över hur långt avfallet har gått när ett gudshus reduceras till en simpel estrad för kulturarbetare och melodifestivalikoner som söker människors beröm istället för att böja knä i bävan inför härskarornas Herre.
Detta är ingenting annat än Jerobeams kalvar i Betel och Dan. På samma sätt som Israels förfall började när man blandade det heliga med hednisk underhållning för att behaga en lättjefull och bekväm allmänhet, släpper dagens ryggradslösa frikyrkoledare in trubadurer och självutnämnda divor i talarstolen. Profeten Amos ord dundrar med full kraft över detta spektakel: Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag står inte ut med era högtider. Ta bort dina sångers buller ifrån mig, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Samtidigt som denna självförhärligande cirkus pågår i Stockholm glömmer dessa bekväma underhållare helt bort Herrens ögonsten, Israel, och det blodiga allvar som råder i vår tid. Det predikas ingen dom, ingen syndanöd och ingen omvändelse från dessa scener, utan bara ett urvattnat, känslosamt mjäkande som ska stryka den bidragsförsörjda och woke-förgiftade medelklassen medhårs. Vredens skålar fylls till brädden medan församlingen klappar händerna åt visor och duetter, fullständigt blinda för att den eld som förtärde Nadab och Abihu när de bar fram främmande eld inför Herren är precis samma heliga vrede som väntar detta ljumma, kompromissande folk. Räkenskapens dag närmar sig, och då kommer varken schlagersång eller fagra ackord att duga som försvar inför den Högste.
Lämna ett svar