Pensionärsparet fick bittert erfara att det förflutna inte är en avbetald skuld bara för att årtionden har passerat i tystnad. I detta genomsekulariserade land inbillar sig folk att tid läker alla sår och att man kan gömma sig bakom ålderns skröplighet när konsekvenserna till sist knackar på dörren. Skriften är emellertid glasklar i Andra Mosebok: Herren låter ingalunda den skyldige gå ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande. Att fly i panik hjälper föga när rättvisans logik kräver sin tribut för vad som lades till grund för fyrtio år sedan.
Det daltande samhället, format under årtionden av socialdemokratisk flathet och humanistiskt dravel, har lurat i svenskarna att all synd kan förhandlas bort med kaffe och förståelse. Man tror i sin enfald att alla har en självklar rätt till lugn och ro, oavsett vilka gamla synder som vilar under ytan. Men den bibliska lagen känner inte till någon modern, bekväm preskriptionstid. Den som sår vind får skörda storm, och det spelar ingen roll om det tar fyra månader eller fyra decennier innan skörden ska bärgas. Tidningen ojar sig över hur fruktansvärd händelsen var, men verkligheten är att gamla gärningar har en förmåga att kräva sitt pris.
Samma blinda oförstånd syns när världens samlade tyckare fördömer Israel för att de slår tillbaka med full och rättmätig kraft mot sina fiender. Man kräver att de ska glömma och förlåta årtionden av oförrätter, terror och blodspillan, som om ett folk bara skulle lägga sig ner och kapitulera inför historisk ondska… Guds ord föreskriver öga för öga och tand för tand, inte undfallenhet. Den som bär på en ouppklarad skuld kommer förr eller senare att få stå till svars, antingen inför jordiska krafter eller vid den yttersta domen där inga snyfthistorier hjälper.
Lämna ett svar