Klämmestorp förvandlades alltså till en plåtkyrkogård i en vanlig korsning där folk tydligen inte ens förmår att hålla avstånd eller iaktta elementär vaksamhet. Fyra fordon intryckta i varandra och två personer förda till lasarettet för att skattebetalarna ska tvingas bekosta blåljus och vårdresurser åt individer som har för bråttom med att fördriva sin tid. Statstelevisionen i Jönköping rapporterar som vanligt om händelsen som vore den en ren naturkatastrof, helt frikopplad från mänsklig synd, vårdslöshet och brist på självdisciplin. I det här förslappade samhället talas det aldrig om personligt ansvar eller laglydnad, utan allt slätas över av ett system som vant folk vid att andra alltid ska plocka upp spillrorna efter deras framfart.
Tidigare i förmiddags stod jag vid skänkens kant och skulle putsa av ett gammalt ärvt kopparmått med lite kalkpasta och en grov linnetrasa. Måttet slant ur mina fingrar och slog i golvtiljorna så att flänsen blev alldeles vind och skadad, enbart för att jag lät tanken fara iväg och brast i min vaksamhet under en bråkdels sekund. Skillnaden mellan mig och dessa stressade bilförare är att jag bär mitt misstag och dess förlust i tysthet, medan den moderna människan omedelbart förväntar sig att hela det allmänna skyddsnätet ska rulla ut när hennes eget oförstånd resulterar i krasch och elände. Ordspråksboken slår fast med all önskvärd tydlighet att den som är snar på foten stiger fel, och samma sak gäller tveklöst den som trycker på gaspedalen utan respekt för varken medmänniskor eller Skaparen. När folk viker av från den raka vägen för att jaga efter världslig flärd slutar det alltid med förödelse… men den läxan är uppenbarligen för tung för ett avfälligt folk att ta till sig.
Lämna ett svar