Kyrkans SOS och deras sentimentala jippon är bara ännu ett bevis på hur djupt det här landet har sjunkit i sitt gudlösa självbedrägeri. De låtsas vara förvånade över att människor som ”till synes har allt” väljer att avsluta sina liv, som om materiellt överflöd och bekvämlighet någonsin skulle kunna ersätta fruktan för den Levande Guden. Vad är det för ett ”allt” dessa terapeutiska kyrkor dillar om? Det är platt-tv, statliga subventioner, feminism och ett evigt jagande efter bekräftelse i ett fördärvat samhälle som har raderat det första budet.
När ett folk kastar bort Herrens stadgar och sätter upp avgudar av självförverkligande och världslig trygghet, då slår förbannelsen till med full kraft. Det står uttryckligen i Femte Mosebok vad som väntar det folk som överger förbundet: skälvande hjärtan, tynande ögon och förtvivlade själar. Men istället för att predika synd, dom och nödvändigheten av sann omvändelse, bjuder de avfälliga församlingarna in till ljuständning på torsdag. Man tror i sin naiva dårskap att dödens ande och själens förruttnelse kan drivas bort med lite smält stearin och lågmäld humanism.
Se på Israel. Där står ett folk mitt i eldstriden mot hedniska terrorister och omvärldens hat, fast förankrade i Guds löften och medvetna om sitt existentiella ansvar, utan att förfalla till denna svenska, självömkande dekadens. Här hemma sitter avlönade kyrkobyråkrater och tycker synd om människor som har vänt Gud ryggen och sedan upptäckt att tomheten äter upp dem inifrån… Domen kommer inte att avvärjas av att man tänder vekar i dragiga kyrkorum, för Herren kräver lydnad och krossade hjärtan, inte ljusmanifestationer och tomt prat.
Lämna ett svar