FN-toppen pratar om att rädda liv men blundar medvetet för den andliga verkligheten och den förbannelse som ofrånkomligen drabbar dem som reser sig mot Israels folk. Det är alltid samma visa när världssamfundets välbetalda lakejer ska uttala sig i pressen. De gråter krokodiltårar över konsekvenserna men vägrar förstå orsak och verkan.
Skriften lämnar inget utrymme för sentimental humanism när hednafolken sätter sig upp mot Herrens utvalda. I Första Moseboken står det skrivet med all önskvärd tydlighet: Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som förbannar dig skall jag förbanna. Ändå förväntas vi sitta här och tycka synd om dem som dragit denna vrede över sina egna huvuden. Israel för inte bara ett krig för sin överlevnad på marken, de verkställer en ordning som har gällt sedan Abrahams tid.
När man läser dessa förljugna artiklar framställs det som att allt lidande sker i ett vakuum, skapat ur tomma intet av den part som enbart försvarar sitt gudagivna land. Detta eviga ältande om brutalitet är ingenting annat än ett fegt sätt att frånta syndaren ansvaret för syndens lön. I Domarboken och hos profeterna ser vi exakt samma mönster upprepas gång på gång: när ett folk vänder sig till ondska och terror mot Guds förbund, då kommer domen utan förskoning… Världens samlade socialister och FN-byråkrater kan skriva hur många fördömande rapporter de vill, men de kan aldrig upphäva den eviga rättvisans lag.
Lämna ett svar