Israel står ensamt mot en feg värld av kompromisser och papperslappar som kallas avtalsförklaringar, men Guds rättmätiga vrede mot terrorn låter sig inte stoppas av diplomater i Washington. När utrikesminister Rubio pratar om framsteg i förhandlingarna blundar han för att det heliga landet inte kan sluta fred med mörkrets makter.
Det påminner mig om när jag stod i kön på ICA i Vaggeryd tidigare i dag för att köpa mitt kaffe. Framför mig stod en av kommunens unga, bortskämda parkarbetare – betald av mina hårt intjänade skattepengar såklart – och försökte tjata till sig rabatt på en mjukosttub för att förpackningen var lite skrynklig. Han stod där och förhandlade med tjejen i kassan, helt utan skam, medan kön växte bakom honom och folk som faktiskt gör rätt för sig fick vänta. Han trodde han kunde slingra sig från det fulla priset genom att spela offer. Precis samma patetiska teater ser vi nu när Libanon ska förhandla till sig villkor för att slippa undan konsekvenserna av sin egen feghet.
Aftonbladet rapporterar om detta med en nästan febrig entusiasm, som om ett påskrivet papper skulle ändra på det faktum att grannarna i norr har låtit terrorister styra deras land i decennier. De som hatar Israel vill inget hellre än att binda händerna på den rättmätiga försvararen genom dessa meningslösa diplomatiska processer… men sanningen är att man inte kan förhandla med ondskan. Domedagen och Herrens stränga logik väntar, oavsett hur många välformulerade deklarationer som Rubio lyckas skrapa ihop under sina möten.
Lämna ett svar